Bergslag
Betecknade förr ett distrikt med privilegium att inom orten bedriva bergsbruk. Bergslagen
uppkom mot slitet av 1200-talet och organiserades så småningom som administrativa
och judiciella enheter med egen lagstiftning. Bergsmännen åtnjöt vissa förmåner mot
skyldigheten att bedriva hyttebruk.
Bergshanteringen frigavs och privilegierna upphävdes 1859.
Nordisk Familjebok, 1925
Bergsman
Detta kallades förr innehavare av bergsmanshemman. Bergsmännen var skyldiga att
bedriva hyttebruk (blåsa tackjärn) och använda sina skogar till kolning. De indelades
på hyttelag och deras hemman var mot erläggande av tiondejärn i allmänhet fritagna
från ordinarie rotering med mera.
Sedan tackjärnstillverkningen 1859 frigjorts, kvarlever ordet bergsman som
beteckning för innehavare av hemman eller hemmansdel i ett bergslag, oberoende av
om han bedriver hyttebruk eller ej.
Nordisk Familjebok, 1925
Danneman
Redbar, duglig man, allmogeman. "Redlige dannemän!" var under ståndsriksdagarnas
tid konungens tilltal till bondeståndet.
Nordisk Familjebok, 1925
Fattigas andel
"De fattiges andel" var en avgift till socknen, som förr alltid förekom vid alla
bouppteckningar. De inflytande medlen skulle användas till de fattiges underhåll.
Fjäderfä
Då man studerar gamla bouppteckningar, lägger man ofta märke till, att det ytterst
sällan förekommer höns på gårdarna. De enda fjäderfä som hölls var
gäss.
Under mycket gamla tider fanns det nog höns på gårdarna i Sverige, med dessa hade
sedan kommit ur bruk troligen på grund av, att de ansågs inte löna mödan. Det var
först i slutet av 1800-talet, som hönsskötseln återupptogs, då man från utlandet
infört mera rationella hönsraser.
Husröta
Den försämring som byggnaderna på en fastighet undergått under den tid denna varit
till nyttjande upplåten. För sådan försämring är regelrättige ägaren berättigad till
ersättning, liksom han själv är förpliktad att ersätta sin arrendator, om denne avhjälpt
brist som fanns vid tillträdet.
Nordisk Familjebok, 1925
Hållskjuts
Sedan gammalt ägde de i konungens eller rikets tjänst resande ämbetsmännen rätt
till fri skjuts av allmogen. Detta missbrukades och i Alsnö stadga (1279)
föreskrevs att konungens brev skulle uppvisas vid begäran om sådan skjuts, men
missbruket fortfor ändå. För att undgå detta åtog allmogen sig en särskild skatt
(skjutsfärdspengarna) mot att slippa skjutsningen. Missbruket stävjades dock först
på 1600-talet, då gästgiverierna fingo åliggande att fortskaffa resande mot
betalning efter en viss taxa. Endast när gästgiveriet inte förslog, måste
allmogen mot avgift tillhandahålla s.k. håll- eller reservskjuts.
Masmästare
Förman som leder skötseln av en masugn.
Nordisk Familjebok, 1925
Morgongåva
Morgongåva eller hinderdagsgäv var en gåva från mannen till hustrun morgonen efter
bröllopsnatten och utlovades redan vid fästningen samt antecknades i kyrkoboken
vid vigseln. Morgongåvogivandet går tillbaka till äldsta tider och var avsedd att
trygga hustruns underhåll i händelse av mannens död, då på den tiden hustrun inte
hade lott i mannens bo. Ända till 1920 hade barnlös änka rätt till viss morgongåva
ur mannens bo, även om sådan inte utfästs, med hade annars dessförinnan helt
försvunnit ur bruk.
Mynträkning
Mynträkningen i Sverige har ändrats många gånger under tidernas gång. I de bouppteckningar som finns med i detta släktregister anges vanligen vilken typ av mynträkning som använts. Här är de vanligaste:
1. Daler silvermynt (s:mt) och daler kopparmynt (k:mt), vilka båda
hade samma underavdelningar eller skiljemynt. 1 daler = 4 mark, 1 mark = 8 öre,
1 öre = 24 penningar. Detta öre hade inget mer än namnet gemensamt med vårt nuvarande öre.
2. Riksdaler (Rsd), skillingar (sk) och rundstycken (rst). Riksdalern indelades i 48 skillingar och
skillingen i 12 rundstycken.
Som en liten jämförelse kan anföras att man beräknat, att silverdalern under Gustav
Vasas tid (1523 - 1560) i köpvärde ungefär motsvarade 36 kronor före 1914.
Sexman
Förtroendeman i socknar före 1862 års kommunalreform (ursprungligen en av sex män i en nämnd) som hade att tillse att beslut verkställdes, övervaka kyrkotukten, liksom underhållet av kyrkobyggnad och prästgård och vara sockenprästen behjälplig i allehanda ärenden.
Källa: Nationalencyklopedin.
Stavningen
Emedan det är ovant och tidsödande samt lätt kan bli fel, har här frångåtts den
gammalstavning, som förekommer i originalen.
Detta är en anmärkning som gäller alla de texter som fanns med i och förts över från Rut Ahrnholms släktregister.
Stiftsjungfru
Stiftsjungfru var en adlig fröken, som var inskriven i så kallat jungfrustift. I
Sverige finnes Vadstena adliga jungfrustift, ursprungligen planerad som en kloster-
liknande utbildnings- och försörjningsanstalt för adliga fröknar, förlagd till
Vadstena slott, som under Fredrik I:s regeringstid uppläts 1738 för detta ändamål.
Brist på medel omöjliggjorde denna plans realiserande. I stället utdelas av
stiftelsens fonder (som förvaltas av Riddarhusdirektionen) smärre årliga
pensioner åt adliga ogifta damer, som inskrivits i stiftelsens matrikel.
Tertial
"Tertialen", som omnämnes i vissa bouppteckningar, var ett tionde,
vilket efter Gustav Vasas reduktion fortfarande skulle utgå främst till prästernas
avlöning. Den utgick i all slags säd.
Vargering
Vargering var ursprungligen en inom socknarna underhållen reserv av ynglingar, vilka
avsågos efter uppväxten insättas i vakanta rotar. Tidvis upphöjdes vargeringen till
organisation mera vid sidan om armén. 1741 beslöt ständerna uppsättande av vargering
till lika styrka med de ordinarie regementena; kronan stod för beväpning och beklädnad.
Gustav III sökte genomföra en vargerings-institution så beskaffad att rotarna 2 och
2 tillsammans skulle uppsätta en vargeringskarl. Denna vargering upphävdes praktiskt
taget 1791, då på bondeståndets begäran medgavs, att vargeringsnummer i fredstid fick
hållas vakant. År 1808 uppsattes vargering för sista gången och blev även inkallad
samtidigt med de ordinarie knektarna.
Senast uppdaterat 09-01-12.